Imorse när C hade åkt till jobbet gick jag runt hemma o småplockade lite o dammsög. Då föll det över mig att Chifen var borta.. Det kändes så tomt o hans plats var borta o jag började stor böla. Jag har ju inte jobbat sedan nov o han o jag har ju varit hemma hela dagarna tillsammans. Och även om jag spottat o fräst över både hår o dyligt så har han ändå trots allt varit som ett sällskap här hemma, o de ggr C har varit borta ngn helg har det alltid känts tryggt med Chifen som vaktar mig om natten.
Jag trodde helt ärligt inte att det skulle påverka mig så mkt som det gjorde idag. Och jag känner nog även skuld över att jag känt så som jag gjort. Men det var ju ändå så att han var gammal o blev dålig i måndags så det var inte mer än rätt gjort. Men nu inser jag ännu mera att man faktiskt ska förstå o inse vad det är man har runt omkring sig.
Vi hade ändå inte kunnat ha kvar honom hur som hellst, med tanke på bebis o massa annat. Men men....Life goes on!

Har varit hos farmor idag o tittat på hoppträningar o träffat en del man känner. Nu är jag hemma igen o trött som tusan..

Puss på er